plötsligt hårt i den man jag har älskat halva livet, och talar om, som om det gällde livet, att jag aldrig vill förlora honom. Fortfarande nästan i sömnen hör jag honom svara "Det känns så tryggt när du säger sådär."
Han är trygg och jag är livrädd, och ingen av oss vet varför. Jag har mycket att förlora. Han utgår från sig själv, och ser på mig, och är trygg. Så är det, och så har det kanske alltid varit?
Min trygghet, bredvid mig i sängen. Som om det gällde livet klamrar jag mig fast, och ingen bänder loss mina armar.
Kan det vara storm och ljummen bris, på samma hav, samtidigt?
3 kommentarer:
Det kan det. Ytterligheterna trivs väldigt bra tillsammans har jag märkt. På gott och ont. Det är lite förvirrande.
Stor kram till dig!
Det kan det inte. Enligt naturens lagar.
Dock följer inte mitt inre dessa och för mig är det du beskriver så välbekant.
Han är trygg, i sitt val. Valet är nog. Han har bestämt. Han vägrar ta ut någon morgondag. Han lever här och nu. Med sitt beslut - och mig i sina armar. Han är trygg
Jag kastas mellan ljummen bris och stormarnas moder. Stundom befinner jag mig i båda samtidigt, som i två parallella universum. På samma gång. Jag är sällan trygg. Jo, ibland köper jag mig en stund förvissning. Lånar hans levande i nuet. Väljer och är trygg.
Sedan tillbaka till storm och bris.
Jag ser dig och jag har inga svar - bara en bit delande.
//Erindriel
Ja, det tror jag. Här är det både storm och bris på samma gång i samma människor. Lite förvirrande ibland, men man lär sig leva med det och hoppas att man kompletterar.
Skicka en kommentar