Utrotande

Jag plöjer kyrkovalsinformation, och skillnaderna ligger som alltid i det som aldrig riktigt sägs,det som döljs bakom orden,snarare än framhävs av dem.

Ibland fastnar något, trots allt. Socialdemokraterna vill utrota kvinnoprästmotståndet, och jag antar att jag borde vara tacksam, jag som har livmoder och prästlängtan på samma gång. Det är märkligt att den inte skaver, den där bebispåsen, med tanke på hur kontroversiell den kan vara.

Ändå är jag inte tacksam, utan lite rädd.
Jag är inte så mycket för utrotande över huvud taget. Samtal och ilska och svettig debatt, däremot, och nattvardsgemenskap och kanske en kopp kaffe efteråt - ingenting utrotas. Argumenten benämns och bryts mot varandra.

Var slutar åsikten och var börjar människan? Var börjar och slutar Kristi kropp - och vad i den skall utrotas?

Jag blir kallsvettig vid tanken.