på mitt jobb.
Ja, på riktigt, på det där stället där kärleken bor, bor också något helt annat.
Hur gör man för att vilja gå till jobbet igen?
Hur blir man glad och stolt och trygg?
Jag tvekar i duschen
och i hallen
och i bilen
och utanför Arbetsplatsens dörr.
Jag vill vara frimodig och längta in som vanligt
men så är det inte längre.
3 kommentarer:
Arbetsplatsen blir vad vi gör den till, när du markerar tar du ställning och visar vad du står för. Det kan bara bli något gott av det. Kramar till dig för att du är den du är
Du? Just där ska du inte vara jättelänge till. Damma av badgen och blänk med den så det sticker i ögonen på henne och visar ett klarhetens ljus i andras. Sen kan du ta med den här frustrationen och använda den på nästa ställe. Alla är vi lika i Hans ögon. Det är bara en bunt puckon här på jorden som inte förstått det. Arma kräk.
mamamam: Det där behövde jag höra. Från precis rätt människa dessutom. :)
-ME-: Helt sant. Jag kom på mig själv med att tänka den tanken. I kyrkan är en eventuell rasist rätt tyst av sig, åtminstone, va?Funderar på att ta med fotot av fadderbarnet från Mali och sätta upp det på anslagstavlan på jobbet.
Skicka en kommentar