Så här en vanlig trefaldighetssöndag undrar jag nyfiket när Alexander Bard ska börja uppmana muslimer och judar att lämna Folkpartiet med anledning av sin tro. Under tiden eldar jag under min vrede, och konstaterar att jag faktiskt var där först.
Religiöst motiverade utrensningsförsök ger mig sugproppar på hela kroppen.
Vad tänker ni på just nu?
8 kommentarer:
jag tänker på livet.
och hur man liksom orkar leva.
ett helt liv.
så många år det kan bli.
hur gör man?
eller kanske är det hemligheten, att inte göra nåt.
Jag vet inte. Man pratar med någon som åtminstone just då är rätt stabil och glad, och lägger sitt huvud i hennes knä en stund, tror jag.
Jag funderar på ett inlägg i min mammas blogg, om sjukdomar och barn som dör. I det här fallet min systers barn och på mina kluvna tankar. För jag önskar ingen den sorgen av en älskad människas död, eller sjukdom, men samtidigt tror jag inte på ett liv utan lidande, sorg, eller saknad. Jag tror att det gör oss till trevligare människor, jag tror det gör oss mer hela och ändå önskar jag ingen att behöva lida. Visst är det konstigt?
Dammråttan: Har det hänt nu, nyss? Jag blir så ledsen! Och så tror jag som du, att sorgen ingår i att vara människa. Framför allt, kanske, att sorg är en kärleks-markör.
Nej, det var tio år sedan, men vi har honom ju med oss fortfarande. Däremot dog min ena älskade svärmor nu i somras och jag saknar henne enormt, ändå kan jag känna hur fint det är, då vi först möttes idenna sorg och sedan i den stora glädjen i dopet av ett barn. Så stora känslor pch vi delar dem ( i släkten) det för oss närmare varandra och det är ju liksom själva livet i en essens.
just nu funderar jag på varför jag tillåter mitt liv att bli ett kaos när jag skulle kunna göra annorlunda. Kanske trivs jag med ett visst mått av kaos omkring mig men ibland trasslar ja gin mig för mycket. Återigen en ny termin , återigen nya aktiviteter, återigen ett schema som ska lösas... Älskar mitt jobb och behöver det för själens och för ekonomins skull, men önskar ibland att jag bara kunde ägna mig åt familjen. Och att ordningsam var en bra beskrivning på mig.
Jag tänker på hur lycklig jag är som människa och hur det står i kontrast till hur mitt liv är och hur många som inte kan förstå hur JAG kan tycka livet är gott. Hur kortsynt vi jagar efter lycka och sällan sitter ner, djupt förankrade i oss själva, och bara tar emot den lycka som finns i det lilla. VÄLJER lyckan som livet ger oss i överflöd.
Jag tänker på hur jag ska hitta vägar att bejaka denna livssanning allt mer och känner hopp och tillit till att livet trots allt bär. Genom sorg, kamp, besvikelse och död så bär livet i rätt av sin egen kraft och obetvinglighet.
Mörkret, det svaga ljuset i tunneln, livet, motvinden, ilskan som bubblar, tårarna som försiktigt vill pressas ut och hur gott det vore med en kopp thé och en kravlös kram. Just nu.
Skicka en kommentar