Det kom en vindpust, eller ett vindmonster
och Storebrors bildörr rycktes ur hans händer, och lämnade ett rött litet Citroênskrap på den enorma och välputsade bilen bredvid.
Maken gömde ansiktet i händerna.
Pengarna försvann med vinden, trodde vi, och mamman, på väg till badet med familjen, skrev en mycket ärlig lapp med rödpenna och alla nummer.
Efter badet hade det ringt. Maken gömde ansiktet iggen, och ville inte vara med, så mamman tog tjuren vid hornen. Det var ingen tjur. Det var en snäll tjej, och hon var bara glad över lappen, och ville inte ha ett öre.
Är det inte fantastiskt??
4 kommentarer:
Härligt!
Stora gjorde ungefär samma sak en gång för länge sedan - vårt samtal slutade med ett möte på en annan parkeringsplats och ett utbyte av sedlar...
Dina rader om det oväntade mötet via röd penna gav hopp om människan och en varm fläkt var det mot min ikväll så iskalla kind.
Min tur in i Vargarnas Lya gjorde mig kall och modlös - din fina berättelse från Livet och Vardagen blev en välkommen påminnelse om hur skön och vacker den faktiskt kan vara. Tack.
/Erindriel
Å, vilken tur för er och vad skönt för oss alla att det finns hopp om mänskligheten.
Skönt. Ärlighet lönar sig. Alltid.
Skicka en kommentar