söndag 2 maj 2010

Det är sent och jag är trött

och han är här hos mig
och han har sin hand på min kropp
för att han vill det
och jag vill det

Det är sent och jag är trött
och det kommer kvällar som är ännu senare
och jag kommer att vara ännu tröttare
och Han är med mig
inte längre bunden av tid och rum

alla dagar
är han med mig
himmelriket är inom oss

Gud i mitt hjärta
en man i min soffa
en hand på min kropp

Inte längre tjänare
elev anställd.
Vän är jag

och mannen med evighet i ögonen låter dem tåras
för vår skull
I tårarna finns vetskapen
drabbande, förlåtande
jag vet något jag inte visste nyss

Platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden
är mitt hem och andras.
Kapellet doftar
av trä och äpplen och korsfäst, uppstånden frälsare
Jag är där.
Himmelriket är inom oss.

2 kommentarer:

Lindaloppan sa...

Darling! Jag blir alltid tårögd när jag läser här, av lycka och av bitterljuv sorg.
Tror för övrigt att du skulle ha stor behållning av att läsa Nils Bolanders poesi. Präst, domprost och sedan biskop i Lunds stift. Levde 1902-58. Citerar en favorit nedan.
/Linda

November

Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på -
så översvallande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.
Liksom den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.
Det går an att spendera
med det som inte är ens eget.

Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.
Vilken stor teater
på friluftsscenen!

Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.
Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.

En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.

Ur Kyrkstöt 1958

Mamman på väg sa...

Å! Där satt den! Smack, bara. Honom ska jag genast leta upp. Tack!