Ingen gör något vettigt alls. Min MP3-splare har blivit matad med KT Tunstall och 10,000 Maniacs. Vi har spelat Höjdarna-memento och ätit lördagsgodis. Jag har hunnit ifatt med veckans dagstidningar, och middagen var inte vidare god, men trivsam. Kaos rådr, det är små och stora saker överallt, men det är vårt eget kaos.
Imorgon är det gudstjänst, och prästen, den Allvarssamme, han som verkligen gillar hela kyrkkaffekonceptet, han skall få prova min långpannepepparkaka med philadelphiaglasyr, han och alla andra som vill. Glasyr av broderskärlek. Det passar bra, mässa och allt. Vi hade ingen ingefära, men Domptörmamman cyklade hem till sig och hämtade. Broderskärlek, i sanning, systrar emellan. Grannar.
Man går omkring och älskar sin familj. Man kan älska sina grannar, fast man sällan talar om det, och på nåt konstigt sätt så kan man älska sitt lilla utsnitt av bloggosfären också, bara så ni vet. De som får veta om ens mörker fastän nästan ingen annan vet, och som vill följa ned nerför källartrappan, och upp igen. Jag är smått mållös.
3 kommentarer:
Så skönt det låter! Precis den sortens kvällar behöver alla ibland, och kanske särskilt du och kanske särskilt nu. Jag vill ha upp dig från källaren, men i din egen takt. Stanna på varje trappsteg och andas, känn att du är på väg uppåt och att du hinner njuta av det.
Och din kaka blev ju helt säkert bättre än min...
Jag gick omkring och tänkte på det förut på väg hem från mässa i Taizéton ikväll, hur mycket man kan tycka om okända människor.
Jag vet inte ditt namn, ditt yrke, eller speciellt mycket alls och ändå tycker jag hemskt mycket om dig. :)
Kram!
kan bara hålla med föregående talare. Visst är det härligt hur man kan kan "känna" människor fast man inte vet vilka de är. Vad gäller kakan lät den mumsig...
här blev det ingen kyrka i helgen, jobbade istället
Skicka en kommentar