och bilderna av hans barn. Jag har utan att fråga fått höra vad han längtar efter, och vilka, i väntan på ett telefonsamtal. När det ringde vaknade jag som ur trans, och gick.
Snart är han inte längre min präst, utan någon annans. Han vet inget mer om mig, mer än att jag är där, varje gång. Snart är han inte där längre.
Hur ska jag återgälda?
Vem skall fixa kyrkkaffe när han kommer dit han är på väg?
Inte jag.
Hur blir det utan honom och utan hans allvar?
Jag bara undrar.
Jag har en människa som jag bara känner på djupet, och han är på väg bort.
2 kommentarer:
Människor kommer och går, men de som är riktigt viktiga lämnar oss aldrig på riktigt. Inte heller lämnar vi dem.
Jag har en nära vän - jag kan nog kalla henne min bästa - som jag inte ens träffar en gång om året och inte heller pratar med varann så ofta, men vi bor i varandras hjärtan.
Den Allvarssamme har satt spår, så han finns kvar hos dig även när han lämnat.
Måste han lämna? Ibland får man be människor om att fortfarande finnas kvar, på nya sätt, fast de måste lämna det man har just nu.
Skicka en kommentar