något man inte vill, för att rätt person ber en. När man har börjat säga det man innerst inne vet är sant, så upptäcker man efter en stund att det där stället där man hade kunnat vända om och ta tillbaka är passerat för länge sen, utan att man märkte det när man gick förbi.
Hur säger man det som först gör ont, för att sedan, kanske, om man har tur, göra gott?
Hur hjälper man en människa, som man egentligen inte känner, att se sig sälv i en spegel utan skojiga bucklor?
Hur tar man sig rätten att bli den som säger andras sanning? Och hur gör man om rätten gavs tll en när man inte frågade?
6 kommentarer:
Det finns inget facit och ingen handbok. Man känner sig för, lyssnar inåt. I sitt hjärta försöker man hitta en väg - rätt väg för just den personen och det tillfället. Rätt ord.
Ibland borde man kanske varit tyst, ibland verkar det som att man borde varit tyst - men det gör ändå nytta. Ibland river man murar. Ibland får man se resultatet, ibland inte. Vissa gånger är resultatet inte det man väntat eller velat, men rätt ändå. Har man en oändlig tur lär man sig saker om sig själv i processen.
Jag är inte säker på att man _har_ rätten att säga sanningen om andra om man inte blivit ombedd, för hur vet man att det är sanningen. Och om man blir given den utan att be om den, då har man också förmågan att säga rätt saker på rätt ställe. Annars får man inte rätten. Men det är pinsamt många som tar sig rätten utan att ha den. Du är inte en sån.
Man håller fram en spegel. Konstigare än så är det inte...
Oj. Jag vill se den där spegeln, ju. Men ingen visar mig vägen dit. Kan ingen bara ta mod till sig och ställa fram den åt mig? Om någon nu vet var den är?
Spegeln är jobbig att ställa fram och det krävs ett stort mod att göra det. Ibland är bilden suddig och ibland blir den förvrängd... Ber man att få spegeln framställd så får man sällan se mera än i en liten tandläkarspegel med förskönande imma på, men om man har tur så kan man få en glimt av sitt verkliga jag i en stor, förgylld barockspegel och då ska man bara vara tacksam.
Ja, hjälp... Jag tänker fortfarande. På spegeln hoppas jag.
Skicka en kommentar