Jag bloggar efter idoga hintar från Mannen om att jag borde börja. Jag är anonym, Mannen anser att jag borde vara offentlig. Vi börjar såhär, lite fegt... Mallen är grön i alla fall. Det skall nog bli bra.
Frågan för dagen är vrede. Är vrede bara allmänt känslopjunk? Bör jag låta min vrede påverka min politiska gärning? Jag slits mellan att se det som min plikt att låta mig ledas av vreden när den dyker upp, och att tycka att jag är ett offer för mina känslor. Fast frågan är ju varifrån ilskan kommer. Har den något syfte? Är jag arg för egen räkning, eller för någon annans? Gör den mig självcentrerad, eller gagnar den andra? Hjälper vreden mig att ge röst åt den som behöver ges röst för att höras, eller tystar den bara röster i omgivningen? Ingjuter den rädsla eller mod?
Ett är säkert, och det är att min nästas rätt skall värnas genom min vrede och genom min granskande blick. Inte klämma åt någon som behöver hjälp. Inte straffa för misslyckanden. Alltid se den goda viljan, alltid se utsattheten. Vreden skall drabba den som kan göra bruk av den. Så mycket vill jag! Så lite kan jag...
3 kommentarer:
Tänk att få förtroendet att känna Guds vrede över orättfärdighet.....men hur känner man igen den och skiljer den från sitt eget raseri över att själv bli kränkt? Kanske genom bävan för att uttrycka den? Bäven för att göra någon annan illa?? Pröva
jag kan inte riktigt det här med att blogga. Nu blev jag anonym fast jag är farmorsan.
Farmorsan: Trasslade du dig så långt tillbaka i bloggen!
Ja, jag tror att Guds vrede känns igen på att den inte är ilsk och vass utan stor och varm, och att man bävar, att man tvekar, stannar upp och lyssnar tills man är säker. Lite av psalm 283 (tror jag), tredje eller fjärde versen... Vad tror du?
Skicka en kommentar