Någon annan gör mig nödvändig

och händerna på axlarna
får kotmellanrummen att vidgas.
Jag har böjt mig rak.

Tyngden lyfter mig. Allvaret
blir glädjens trampolin.
En hel människa
ser på en annan likadan
med samma ögon

Ljuset är lite mer i dem
när jag går.